Jag längtar på alla sätt, åt alla håll och kanter.

 
De som inte provat, kan nog aldrig riktigt förstå. Vilken jädra utmaning det är att bo mer än hundra mil ifrån varandra. Hur tufft det känns vissa dagar då ens trygghet inte finns någonstans i närheten. Inte ens kan komma över bara på femton minuter som förut. Då jag faktiskt känner mig så ensam hela tiden. Fastän jag har honom, till och med andra fina i samma stad som faktiskt är helt underbart bra. Men ibland går det bara inte att tänka bort hur det skulle vara att slippa det här avståndet. Att kunna träffas ofta. Att kunna välja om vi ska ses eller inte. Nu går det inte alls. Och det får långsamma dagar att gå ännu långsammare, sängen att kännas oändligt stor och den tomma lägenheten när jag kommer hem sena kvällar, om möjligt, alldeles för ekandes tom. Det här är världens största utmaning. Som jag, likt mycket annat för tillfället kämpar mig igenom. Tjugo dagar kvar, så är jag hemma. Får chansen att ta ikapp vad som känns som en massa förlorad tid. 
 
 
Anteckningar, Vardag | | En kommentar |
Upp