Bokstaven U. II

Nitton år gammal. Redan har jag märken, ärr och tusen dåliga tankar i knoppen. Jag tänker på vad jag hade kunnat bli. Hur jag borde agerat varje dag. Inte ens Göteborg, min drömstad, hjälper mig när allt jag fastnar på är det som jag lämnat bakom mig. Och när jag inte tänker på ryggsäcken ser jag bara framåt. Inte är det för att jag har mycket inom min närmsta framtid som jag kan se fram emot. Snarare är det så att jag kastar drömmarna framåt fem år i tiden. Tänker mig att jag får leva lycklig, med världens varmaste famn och djuren jag alltid önskat mig. En Koala, apan, mina katter, en hund och så sköldpaddor till barnen. Just det. Barnen. Jag är nitton år gammal och jag kommer inte ifrån den tanken. Så sitter jag på caféet med en chai latte i ena handen och världens godaste, mest ångestladdade sockerbomb i den andra. Ångest, ångest, ångest. Jag ger mig aldrig. Jag släpper den aldrig. Inte för att jag inte vill. Utan för att jag är nitton år gammal, tänker på barn, djur och drömhuset istället för att leva nu. Vågar inte chansa, följer inte mina yrkesdrömmar, lär inte känna nya människor på riktigt och upplever inte precis det jag egentligen vill. Det finns så många ”inte-n”. Precis lika många som sätter stopp på modet när jag faktiskt, verkligen, är på väg att ta det där steget över tröskeln. 

 

Drömstaden med så många möjligheter. Ungefär precis där jag behöver och vill vara. Kulturhelger, event som passar mig mer än bra, människor som vill förändra, platser jag alltid velat besöka och så Håkan. Min Håkan. Tonårskärleken som alltid kommer följa med mig. Han som hjälpt till, hjälpt mig att se möjligheter för att kunna drömma. De där texterna jag kan utan och innan. De som alltid kommer vara fullproppade av känslor. Någonting med honom hänger i luften här. Fastän det endast beror på att jag sedan tolv års ålder föreställt mig avenyn, Majorna och Feskekörka som Sveriges mest rika platser. Fyllda med kärlek, längtan och sköna, ljumma nätter. Just nu känns möjligheterna få. Väggarna i den dyra ettan hann börja krympa innan jag hittade ett arbete. Blåsten verkar värre än vad som var möjligt då kappan inte orkar stå emot allting. Lämnar mig iskall, stel och halvt deprimerad varje gång jag sätter mig på spårvagnen hem. Mina cykelfärder jag planerat sedan långt innan jag flyttade fick ett abrupt slut ganska fort. Punktering i skymningen när jag hade bråttom någonstans. All otur och klumpighet lyckades jag tydligen inte skaka av mig hemma. Och är det inte det som sätter käppar i hjulen för mig så vet jag inte vad. En dag hoppas jag på min tur.  

 

 

 

Vardag | | Kommentera |
Upp