Bokstaven U. Det jag klottrade ner för ett år sedan. I

 

 Det finns så många gånger jag tänkt vända om. Börja om. Starta på nytt. Sedan inser jag att min berättelse aldrig kommer förändras. Jag står med precis samma bagage på ryggen och inte blir det bättre av att vänta för att få ner någonting på pappret. Skriva för att beröra, röra, få dig som läser att fälla en tår. Eller rakt ut skratta till när jag beskriver de mest pinsammaste historierna jag varit med om. Det jag bär på, det jag upplevt. Hur jag kärat ner mig, stängt ute hela världen och i hundratals dagar stannat kvar i sängen för att jag gett upp. Uppbrott, utmaningar, underbara människor, usla förhållanden, ungar och umbärliga, onödiga shoppingturer i spöregn och ekvator-sol. Med det här resumerar jag allt jag är. Det jag gått igenom för att bli den här. 

Det borde vara här jag startar. Början på allting. Hur jag för första gången öppnade ögonen och möttes av en äldre syster och heterosexuella föräldrar med hus mitt i skogen bland ingenstans. Får, grisar, lantkatter som sprang bort (till pappas gevär) eller värmde sig under däcken på gamla Volvon. En jordkällare där ventilationsröret snickrats ihop till mumintrollets hus, oskyldiga blå ögon, guldlockar i mitt mörka hår och ett otal timmar bredvid flickan som lärde mig alla bus. Men jag börjar inte där. Det finns så mycket jag kan beskriva från min barndom, men ingenting skulle bli så oärligt som att försöka beskriva vad jag inte visste då. Vad jag inte minns. Så jag börjar precis här. Där jag står precis just nu. 

 

 

 

Anteckningar | |
Upp