Den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge, visst?


Mitt-i-veckan-dagen är det idag. Mitt i en vanlig persons arbetsvecka, det vill säga. Just denna vecka är som sagt rätt tung och lång för mig. Med torsdagkvälls-jobb, fredagsspelning och lördags-dagsjobb. Längtar till söndag och nedvarvning, faktiskt.

Två husvisningar senare, i samma hus under loppet av 16 timmar, så har jag inte kunnat tänka på så mycket annat än just det. Huset alltså. Nog har vi trott att tidigare hus var ämnat för oss och sedan accepterat läget när budgivningen skenat iväg. Då får någon nackdel extra mycket ljus på sig och gör så att maggropen lugnar sig en aning. "Nej, det var ju inte rätt ändå."
 
Med det här huset känns det inte alls så. Vi glömde bort att vara pessimistiska när vi gick in genom hallen, för då hade vi ju redan hunnit kolla runt på tomten och utsikten. Ett bättre läge kan vi inte hitta. Som det kanske alltid känns när en känner så starkt positivt för något. Vill bara skippa klokheterna och inte bry mig om var det skenar. Så många rätt kan väl ändå inte bli fel i slutändan? 

Huvva, om ungefär en vecka är vi med i budgivning som jag innerst inne vet drar med oss ner i ett mörker. Men som jag - vi till och med, skulle vara beredda att ge vad som helst för. 
 
Hoppas ni inte längtar och drömmer så galet mycket som jag just nu. Svårt att fokusera på vardag framöver! 


PS. Lägger in bild på Ebbots högst obrydda anseende när vi kom hem i extas... Fattar inte - djuren vill väl å flytta? 


Vardag | |
Upp